Maritza

Peter Pan fenomenet

Kategori: Backpacking 2015/2016, Små tankar

Det är intressant det här livet. 
Då jag var 15 år då var 18 vuxet. Då var man ju myndig och allting. Kunde köra bil, dricka alkohol och göra vad man vill. Det var ju vuxet. 
 
18 kom. Men det kändes inte så vuxet. Men då man är 20. Då är man mycket vuxnare. Då man blir 20 ska man fundera vad man riktigt vill med sitt liv.
 
Blev 20. Kändes inte så vuxet faktiskt. Men då man är 25, då jävlar. Då ska man nog har ett jobb, lägenhet, kanske till och med familj och börja ha en planerad framtid.
 
Efter två röda sekunder var man 25. Borde man vara vuxen nu? Vara planerad? Ha ens någon form av plan? Det hade inte jag iaf. En vuxenpoäng var magisterutbildningen. Den delen var avklarad i alla fall. Jag har en utbildning. Och jobbade lite som lärare. Det är ju rätt vuxet. 
Men annars. Känns fan inte som jag var helt vuxen, där en "vuxen ska vara då man är 25". Var nu det är. Vems "vuxet" är mitt "vuxet"? 
 
27. Sitter på ett café på en ö i Thailand och tittar ut på regndropparna som förvandlar vägen till lera. Dricker hasselnötskaffe och känner mej fortfarande som jag har mycket kvar tills jag är redo att fokusera på det stabila.
Reser planlöst men ändå med ett mål, en destination tillbaka till mig själv. Och till att kanske hitta mitt vuxet, vem vet? Jag vet i alla fall inte. 
 
Känns som jag sitter på en flygplansvinge och håller hand med Peter Pan. 
Trivs bra där jag sitter just nu. 
 
 
 
 

Att vara i sin andra ungdom

Kategori: Backpacking 2015/2016, Små tankar

Vad ska du bli när du blir stor?
Kan det vara en fråga som ännu är obesvarad då man är 27 år? 
 
Folk pratar om att man känner sig lost då man är tonåring och att man spenderar sina tonårsår med lite ångest och med otaliga försök att hitta sig själv.
Då jag var tonåring hade jag inga problem med någon form av identitetskris, inte heller kände jag mig vilsen och osäker på vem jag var. Det är ju givetvis olika för alla, och för en del var tonåren väldigt förrvirrande och en period man aldrig skulle vilja vara tillbaka i, men jag trivdes väldigt bra. 
 
Den här tonårsångesten, den existensiella krisen, identitetskrisen och ålderskrisen som jag aldrig upplevde under min tonårstid har mer kommit nu efter 25. Det känns som jag befinner mig i min andra ungdom, och allt är väldigt förvirrande. Det är nog inte egentligen en ålderskris, såna har jag haft så många så de känner jag igen haha, mer en identidetskris och en "vad ska jag göra med mitt liv" och "vem är jag egentligen" kris. Eller nåt. 
Att försöka bli vuxen påriktigt visade sig nu tydligen vara mycket svårare än att vara tonåring. Tonåren kändes som ett experiment, nu känns det mer som det är påriktigt. Som att jag borde välja en riktning i livet och hitta en bekväm plats.
Vilket inte är så lätt då man har gått genom livet som en ganska restless soul som har tagit de flesta beslut på magkänslan och som ännu inte har hittat sin plats. Under mina nu 27 år (herregud) har jag nog en ganska så klar bild av vem jag är, men det är mera ett sökande efter vad jag vill göra som ger en livskris. 
 
Att vara ung vuxen och inse att man ska bli vuxen på riktigt snart är känns mycket mer förvirrande och osäkert än hur det var att vara tonåring.
Lite som att jag är inne i min andra experimentperiod. Prövar nya saker, leker med vägar i livet, låter livet bli ett äventyr, lägger undan krav och förväntningar och låter livet forma sig själv.
 
Det går bra hittils, och att åka iväg känns helt klart som det enda rätta beslutet för mig. Jag har varit borta i 7 månader, och det känns som jag åkte förra veckan. VIlket betyder att jag har mycket kvar att uppleva och att jag inte ännu är mätt på äventyret. 
Ännu finns det många vägar att gå, många riktningar att ta.
Under mitt sökande äventyr hoppas jag jag hittar en väg som leder hem. 
 
 

7 timmar till Siem Reap

Kategori: Backpacking 2015/2016, Små tankar

7 timmar till Siem Reap.

Jag hoppade ur min tuktuk som hängt med mig hela dagen och väntat på mig då jag utforskade the killing fields. Tackade, betalade, köpte min biljett och en flaska vatten av en entusiastisk äldre man. 7 timmar till Siem Reap från Phnom penh. Lång resa tänkte jag och satte mig till rätta på min plats.

7 timmar till Siem Reap förvandlades till en fascinerande upotäcksfärd av landsbygden. Ödmjukt och fylld av nyfikenhet betraktade jag världen utanför genom mitt fönster.

Paus. En liten by någonstans i Kambodja. I vägdammet springer lyckligt skrattande barn förbi. Skrattet ekar och försvinner in mellan husen. Förbi mig kör en man med en munk som passagerare på sin vespa. Jag går en bit bort och ler mot en kvinna som sitter och plockar mwd något i en korg. Hon ler tillbaka. Världen är lugn och verklig. Jag är tacksam att den här stunden finns och att jag får uppleva den. Barn cyklar förbi, skrattar och pratar. Hönor och kor promenerar runt på någons gård och människor svalkar sig i skuggan. En man gungar ftidfullt fram och tillbaka i sin hängmatta.

Längesedan skratt ekade så klart hemma. Försvann ljudet i stressens buller? Vad hände med att stanna och titta sig omkring och känna tacksamhet för den studen som är nu?

Överväldigad av hur vacker världen omkring mig är i sin enkelhet sätter jag mig på min plats igen och fortsätter följa världen utanför mitt fönster. Jag förundras. Ord är för små, vill visa, vill förklara.

7 timmar till Siem Reap. Lycklig ser jag världen passera och ler tacksamt för att jag ännu kommer ihåg att uppskatta de små stunderna där verklig lycka bor.