Maritza

7 timmar till Siem Reap.

Jag hoppade ur min tuktuk som hängt med mig hela dagen och väntat på mig då jag utforskade the killing fields. Tackade, betalade, köpte min biljett och en flaska vatten av en entusiastisk äldre man. 7 timmar till Siem Reap från Phnom penh. Lång resa tänkte jag och satte mig till rätta på min plats.

7 timmar till Siem Reap förvandlades till en fascinerande upotäcksfärd av landsbygden. Ödmjukt och fylld av nyfikenhet betraktade jag världen utanför genom mitt fönster.

Paus. En liten by någonstans i Kambodja. I vägdammet springer lyckligt skrattande barn förbi. Skrattet ekar och försvinner in mellan husen. Förbi mig kör en man med en munk som passagerare på sin vespa. Jag går en bit bort och ler mot en kvinna som sitter och plockar mwd något i en korg. Hon ler tillbaka. Världen är lugn och verklig. Jag är tacksam att den här stunden finns och att jag får uppleva den. Barn cyklar förbi, skrattar och pratar. Hönor och kor promenerar runt på någons gård och människor svalkar sig i skuggan. En man gungar ftidfullt fram och tillbaka i sin hängmatta.

Längesedan skratt ekade så klart hemma. Försvann ljudet i stressens buller? Vad hände med att stanna och titta sig omkring och känna tacksamhet för den studen som är nu?

Överväldigad av hur vacker världen omkring mig är i sin enkelhet sätter jag mig på min plats igen och fortsätter följa världen utanför mitt fönster. Jag förundras. Ord är för små, vill visa, vill förklara.

7 timmar till Siem Reap. Lycklig ser jag världen passera och ler tacksamt för att jag ännu kommer ihåg att uppskatta de små stunderna där verklig lycka bor.